Dag 2 - all over again :D

Kan ff inte göra armhävningarna på fötterna. Måste använda knäna. Idag var det dock strenght and force upper + ultimate abs, så det var inte lika mycket armhävningar... :-p

Igår var jag på vippen att skada handleden  jag börjar uppenbarligen bli gammal. Men kan hon den 42-åriga mamman, som promotas så mycket pga att hon är just det, så kan väl jag. 43-årig fyrabarnsmamma. Så det så! :D

It´s all in the head.

Alla hindren för att få till träningen.

Det var svårt nog när jag var en hemmamamma som hade väldigt många timmar per dag att själv förfoga över. Då var det ändå trösklar att ta sig över. Det gjorde jag ju ibland, men lyckades aldrig hålla det länge i sträck. Förrän för två och ett halvt år sedan. Sedan dess har jag varit väldigt fysisk aktiv.

Men så började jag jobba, efter många år med att ta hand om barn hemma. Det är så sjukt roligt att arbeta! Men plötsligt blev jag en "vanlig" människa, utan all egentid att använda som jag vill. Plötsligt hade jag bara begränsad tid till träning. Väldigt begränsad. Man måste ju även hämta barn, laga mat, skjutsa till aktiviteter, handla, lägga barnen, duscha (ok det MÅSTE man inte, men det är bra om man gör det åtminstone ibland :-p :D ) etc etc.

Det där fick jag inte ihop i mitt huvud. Jag försökte hålla igång träningen även när jag börjat jobba, men det tog knappt två veckor så hade jag tappat det mesta. Så mycket annat hände. Jag var också så trött, så trött i huvudet efter all ny information och nya intryck.

Idag var det elva dagar sedan jag överhuvudtaget sprang, och då var det en kortare intervallrunda. Jämför det med årets Stadslopp på strax över en timme i tid (en mil).

Jag har funderat och funderat och tänkt ännu mer men inte kunnat få till det i mitt huvud. NÄR ska jag träna? Inte på morgonen (vilket var första alternativet), jag hinner inte om jag inte går upp vid sex och det går inte. Sover för dåligt på nätterna och kommer få sömnbrist deluxe. Inte på kvällarna - jag är INTE en kvällsmänniska, särskilt inte när det gäller träning. Vi pratar efter klockan sex. Då är det kväll. Så när? Suck.

Dessutom gör inte mitt allt- eller inget-tänk det hela lättare. Antingen tränar jag järnet eller inte alls. Inte bara några gånger i veckan, lite spontant sådär. När jag tränar behöver jag ha mål, en plan, en tanke, mening. Annars känns det helt omotiverat.

Idag, efter att hjärnan nästan har självantänt efter de senaste veckornas funderande på träning vs icke träning (oh ja, jag var helt inne på att välja bort det till förmån för nytt roligt jobb och slippa stressen av att försöka få in träningstid också), slog det mig idag: Jag måste tänka om. Jag MÅSTE. Om valet står mellan morgon och kväll - vad väljer jag? Jag väljer kväll. Alla andra "normala", arbetande människor håller på med sina grejer efter jobbet. Gymet, karateträningen, löprundorna, spinninklassen... jag måste inse att jag hör till den skaran nu.

Och det släppte.

Jag tog en uppvärmningsrunda på 3 km (lugn; 20:47 min), gick sedan rakt på TapouT XT.s crosscore combat i 50 min och avslutade med 15 min stretching. Fy fan vad bra jag mår nu! :D

Det har gått en vecka, och jag mår ganska bra utan mitt älskade socker.

Fast nog hade jag trott att jag skulle må bättre än så här vid det här laget. Förväntningar - det bästa som finns för att skapa besvikelse och frustration...   

Men att jag inte har kommit till den punkt då energinivån är maxad och humöret jämnt som en nyasfalterad motorväg än, visar ju bara på exakt hur illa det var ställt med min stackars kropp. Det tar sin tid att få ordning på allt därinne. Få bort all skit som lagrats under så många år.

För att inte tala om den psykiska biten.

Sockret har ju både tröstat, lindrat och hjälpt till att borttränga. Plötsligt är det känslor både här och där. Gaaaaah!

Det har lugnat sig, det har det. Men jag som avskyr känslor tycker att minsta lilla negativa känning är riktigt jobbig. Och jag tycker inte alls om att hjärnan nu passar på att dra fram sådant som jag länge har tryckt ner i den djupaste källaren. Jag har liksom inget att försvara mig med! Inget socker att döva det med.

Jag får nog bli alkoholist   

Dagens träning blev en trekilometers löprunda i extremt sakta mak. Mina beeeeeeeeen.... aj! De har fortfarande inte återhämtat sig ordentligt från mängden inlinesåkning och sedan två dagars knäböjande i trädgården. Så jag förväntade mig inget annat än en lugn tur. Kompletterade istället med en stund i det fina, nybyggda utegymet. En skön, solig sommarkväll!

Varför "plågar" jag mig själv med att förneka mig de goda sakerna i livet, de där som smakar så underbart sött?

Varför "plågar" jag mig med att springa kilometer efter kilometer, trots att svetten rinner och benen värker?

Varför "tvingar" jag mig att lyfta vikter som får musklerna att kvida?

Det kanske verkar som att det handlar om vikt, utseende.

Fel, fel, fel.

Det handlar om vikten - men enbart för att den hänger så mycket ihop med hur jag mår. Pyskiskt, själsligt.

Extrakilon betyder att jag är tröttare, segare, har svårt att få hjärnan att fungera ordentligt, glömmer allt och inget. Har svårt att somna och dåligt med många vakna stunder under natten. Betyder att jag inte orkar göra allt jag egentligen har lust att göra. Att min energi dippar ner i djupet många gånger om dagen, och att jag ofta måste gå och lägga mig och vila/sova minst en timme på dagtid varje dag.... Det är vad extrakilon betyder, eftersom de är det synliga resultatet av vad jag ger min kropp för slags bränsle.

Det handlar väldigt lite om utseendebiten. Alla vill vara snygga, smala, attraktiva, men jag känner mig nöjd med min kropp och mitt utseende även med 10 kilos "övervikt" (dvs enligt BMI). Mer än det, så börjar jag nog tycka att jag är lite för fluffig och utseendet blir en större motivation.

Jag gör det jag gör för att må riktigt, riktigt bra. Så bra som kroppen och hjärnan faktiskt är gjorda för att må.

Jag gör det jag gör för att jag vill ha den där enorma energin som kommer som ett paket på posten när kroppen får rätt bränsle. För att jag vill känna mig så där glad och jämn i humöret som alla blir som inte smetar in sina hjärnor med socker, tillsatser och transfetter.

Det är definitivt värt det och det är bara vanor det handlar om. Efter ett tag med bra mat och träning, vänjer man sig och börjar tycka att det är riktigt gott, och att träningen är rolig och till sist ett måste - kroppen börjar älska att få röra på sig så mycket att man blir lite abstinent de dagar det inte finns möjlighet till det.

Tro mig. Jag är inte den fysiska, sportälskande typen egentligen. För mig tar det ganska lång tid att komma till den punkten, men den kommer.

Jag gör också det jag gör för att det är så jäkla sorgligt att se hur många överviktiga barn det finns nu. Så fort jag lämnar/hämtar mina barn i skolan eller är där på besök, ser jag massvis av dem. När jag var barn fanns det knappt någon. Sockret. Godis var och varannan dag. Fredagsmys, drickor och saft mitt i veckorna, gofika och myzbullar och gå till affären på rasten.

Det är sorgligt och jag vill inte längre vara en av dem som matar mina barn med skit som i nuet får dem att må mindre bra än de skulle kunna, och i längden försvårar resten av deras liv och dessutom förkortar livslängden.

Nej, jag matar inte mina barn med enbart sallad eller förbjuder glass och godis. Det gäller bara att tänka ett varv extra, titta en extra gång på innehållsförteckningar, sakta men säkert byta ut de värsta bovarna och se till att de får ett sunt förhållande till mat. Inte blir totala sockeraddicts som jag själv, inte använder godis, dricka, snacks, mat etc som belöning och tröst.

Fredagsmys borde handla om att ge något extra bra till sin kropp, som man älskar. Dippa goda men bra saker i god men nyttig sörja. Inte förstöra den enda kropp man har.

I varje fall. Hälsan är viktig, inte vikten!

Nära-döden-upplevelser i Helvetet. Vilken jäkla pärs! Och än är det inte helt över, men dit tänker jag i varje fall inte åka igen. Inte frivilligt.

Jag visste att jag gillar socker och har svårt att vara utan. Jag visste också att det är sockret som gör mig trött, får min energi att åka brutal berg- och dalbana tillsammans med mitt humör och att det är sockret i olika former som är inte bara min krycka, utan en hel jäkla rullstol, i vardagen. Belöning, tröst, tidsfördriv, njutning.

Jag visste att det beror på de extremt dåliga matvanor jag fått med mig från start. De som jag beskrev i ett inlägg i april 2013:

Socker. Socker!

Jag ÄLSKAR socker.

Sockeroholic. I över ett halvår levde jag på bara Kalaspuffar. Morgon, middag, kväll.

Jag blir beroende av sockriga saker. Det har också varit chokladpudding, rostat bröd med massor av marmelad och med O´Boy till. Det har varit vanliga flingor med mjölk, med flera stora teskedar socker på. Det har varit skorpor, vårrullar med kladdigt vitt ris, en lång period när jag nästan bara åt kexchoklad och wienerbröd med Fanta till (fjärde bebisens första månader. Jag svimmade i hallen en gång och i badrummet en gång...)

Det har varit mycket. Mycket, mycket socker.

Efter att jag fått fler än ett barn trillade jag dit på energidrycker. Först Red Bull, sedan Monster.

Jag har aldrig kunnat dricka kaffe, så när tröttheten blev för stor var det för lätt att börja använda dessa supersöta drycker istället. I många och långa perioder har jag druckit en stor Monster till frukost. Inget annat. Sedan ätit flingor till lunch.

När jag jobbade brukade jag köpa med en stor coca cola och en påse mandelkubbar på väg till jobbet, som jag tryckte i mig framför datorn. Till sist började jag blöda näsblod varje gång jag åt mandelkubbar. När jag dricker alkohol, dricker jag självklart väldigt söta cider eller väldigt söta drycker som Bailey´s eller Kirsberry...

Stackars, stackars min kropp. Det är ett under att jag inte fått diabetes än!

Men inte undra på att jag varit så trött i så många år. Mitt blodsocker har ju åkt berg-och dalbana. Ingen vanlig heller, utan en sådan där som är världens högsta och brantaste och läskigaste på alla sätt. Den typen som förmodligen finns någonstans i Florida.

Under min uppväxt fick jag helt okej mat hemma. Väldigt enkel, men okej. Mamma hatade att laga mat. Det blev mycket makaroner, pulvermos, fiskpinnar, pannkakor.  

Det var aldrig någon som sade till mig att ta en frukt, eller tvingade mig att äta frukt och grönsaker. Inte ens vatten behövde jag lära mig dricka. Det lärde jag mig själv, efter att jag fyllt 20. Det tog dock många år innan jag kunde dricka vatten utan att tycka att det smakade äckligt. Hemma drack jag saft om jag var törstig. Från att jag blev stor nog att kunna dricka ur glas själv, stod det ett glas apelsinsaft vid sängen på nätterna. Hela min barndom, under hela min uppväxt. Saft!!!!   

Som tonåring kunde jag trycka i mig tio rostade bröd med bara smör på morgnarna innan skolan. Frukosten bestod alltid av just rostat bröd och O´Boy. Eller Frostflakes. Eller Kalaspuffar. Ingen sade till mig att äta nyttigare.

Trots dessa fruktansvärt dåliga mat- och dryckvanor har jag alltså ändå alltid varit smal. Det har inte synts nämnvärt på utsidan hur dåligt min kropp har mått på insidan. Tyvärr.

Det här beskrev jag 2013. Sedan fortsatte jag försöka äta bra mat. Tyvärr var det inte det. Inte för någon som har förstört kroppen så mycket som jag:

Även när jag försökt äta bättre, till och med riktigt bra, har jag fått i mig massor med socker. Vitt "hälsosamt" lantbröd med inlagda vitlöksklyftor, inlagda kronärtkockshjärtan, inlagd sparris och Ajvar Relish. Knäckebröd (socker) med ägg och sill (ännu mer socker). Ja, socker. Tillräckligt mycket socker för att inte bli av med beroendet. Tillräckligt mycket socker för att vilja ha meeeeer. Eftersom jag ätit så extremt dåligt under så många år, måste min kropp ha väldigt höga sockernivåer i blodet för att känna sig nöjd. Det räcker inte med "vanliga" nivåer. Så jag åt "bra" men hävde i mig energidrycker med cirka 20 sockerbitar/styck. Suget var ju så krävande. Det försvann inte. Drack kaffe med minst tre sockerbitar i. Avslutade inte sällan en dag med "bra mat" med att äta fyra knäckebröd av vete med ost på. Eller ett halvt paket skorpor med smör. Men det gjorde ju inte så mycket eftersom jag ätit så jättejättebra under dagen... Fattade inte varför jag inte blev smalare och piggare när jag ju åt så bra och tränade så mycket. Duuuh....

Man vill ju inte vara en sån där fanatiker. En sån där hemsk "vegantyp" som predikar för alla andra om hur fel det är att äta annat än blad. Man vill ju inte vara den där dryga typen som sportar och är hälsosam in absurdum och kör upp det i ansiktet på varenda människa med en dömande attityd. En sån som folk spyr på när de får upp ens hurtiga inlägg i Facebookfeeden.

Dessutom vill man, dvs jag, inte vara utan allt det där som smakar så jättegott. Man kan väl äta lagom bra då? Unna sig ibland, som jag också gjorde. Åt bra mat men unnade mig istället massa söt dryck. Eller åt bra mat dagtid, unnade mig söt mat kvällstid.

Men jag var så trött på att vara just trött. På den extrema, dagliga berg- och dalbanan. På dåligt minne, dålig koncentration, flimrighet, sömnbesvär. Att bli extremt pigg och speedad en stund några gånger om dagen och sedan komatrött igen, eller bara inte pigg. Bara orka med nödvändiga saker, utan riktig energi. Aldrig få känna kroppen spritta av just energi och känna mig full av ork och styrka.

I början av juni såg jag, tillsammans med min "sambosärbo", en dokumentär; Fat, sick and nearly dead. Återkomer till den i senare inlägg. Jag förstod i varje fall att jag inte gjort tillräckligt, tidigare. För att bli piggare måste jag äta mer grönt. Det som jag dittills försökt undvika så gott det gick, även när jag åt bra. Hellre inlagda grönsakssaker än färska. Hellre inlagd fisk och ägg och bröd än en massa sallad. Lite sallad, absolut. Men inte i närheten av vad kroppen skulle ha behövt. Insikt...

Så den 3:e juni satte jag igång, med en tallrik krispig, fräsch sallad till kvällsmat. (Som jag fick närmast tvinga i mig, medan jag saknade något mjukt, vitt, varmt, sött...)

Sedan dess har jag ätit i huvudsak sallad, med inslag av "rent kött" (utan socker). Inget vitt. Nästan bara grönt. Lite socker i form av rågbröd. Sånt där jättegrovt brunt, som har bra mycket mindre socker i sig än en vanlig knäckebrödsskiva.

Jodå, det gick bra. Men inte utan energidrycker/sockrat kaffe/lite inlagda, sockrade grönsaker till salladen.

Förstås cider på helgerna. Mumma!

Otroligt nog hade jag fortfarande inte riktigt förstått. Inte till hundra procent... ?!? Hur trög får man vara?

Tack och lov har jag en väldigt klok partner, som delar mitt intresse för kost, hälsa och motion. Han är inte heller sockerberoende och kunde ge mig feedback och insikter när jag frustrerat funderade på vad som inte fungerade. Bort med ALLT socker. Måste stabilisera blodsockret. Måste få kroppen att sluta med berg- och dalbanan, sluta kräva skyhöga sockernivåer. Kroppen måste bli nöjd med en vanlig liten kurva under dagen. En sådan som ser ut som en sjö med små, små vågor. Inte vågor som är Tsunamihöga!

Inget socker alltså.

Välkommen till helvetet.

Det började med ett enormt sug. ENORMT! Sedan lade kroppen av, fysiskt. Jag sov nästan konstant i två dygn. När jag var vaken, kunde jag knappt röra på kroppen. Armar och ben var tunga som betongklossar. Huvudet kändes som hundra kilo. Huvudvärk.

Depression. Total depression, nattsvart, grått, nattsvart, grått.

Dag tre grät jag i flera timmar i sträck. Förutom när jag grät i övrigt. Som i bilen utanför Coop. Där satt jag i över 20 minuter innan jag klarade av att gå in och handla.

När jag kom hem hamnade jag på köksgolvet och grät en halvtimme till.

Det kanske säger ännu mer att jag avskyr att gråta, typ aldrig gråter och särskilt inte inför andra. Jag gråter inte ens en gång om året annars...

Dag fyra var bättre. Kroppen kunde röra sig mer normalt. Jag var "bara" jättelåg och gråtmild, men utan att gråta och utan att sova precis hela tiden.

Det går framåt sedan dess, men herregud. Jag hade ingen aning om exakt HUR förgiftad min kropp var! Exakt hur mycket socker som lagrats i den, exakt hur illa ställt det var med mitt beroende och exakt hur stört min kropp var inställd!

Nu tänker jag stå för, till hundra procent, att jag tar hand om min kropp och min hjärna, genom att äta på ett sätt som de mår bra av. Jag tänker inte skämmas för att vara en sån där jobbig typ som bara äter grönt och pratar om det. Hellre det, än en lagom trött, lagom sladdrig, lagom aktiv person som nöjer sig med att fungera fysiskt på halvfart för att få använda mat som allt annat än bränsle.

Ps.

Det räcker med vad naturen har att erbjuda. Det behövs inga dyra kurer, metoder, piller, drycker. Med tillräckligt naturlig, oprocessad mat kan kroppen läka till och med allvarliga sjukdomar. Billigt, enkelt och bra:

https://www.youtube.com/watch?v=8o0pSnp0Xs8 - hela filmen. Otroligt sevärd oavsett problem/ickeproblem.

....förra inlägget slutade med ett löfte om att inte ta några pauser igen.

Det gick både bra och mindre bra. Det blev ingen styrketräning förra året, alls. Däremot blev det löpning! Från mars till december lyckades jag springa regelbundet och förbättra min kondition som bara den. Från att inte kunna springa alls i början, i sträck - mer än några minuter, till att kunna springa en mil! Har koncentrerat mig på löpningen helt enkelt och tyckt att den gett tillräckligt även vad gäller kroppen och ur viktminskningssynpunkt.

Dessutom började jag igen, och  har fortsatt med, slalom- och skridskoåkning.

Men i år vill jag styrketräna!

Det är ju så roligt! Och verkligen min typ av träning. Man räknar, man ser resultat i siffror, man kan ha stenkoll på varje liten förbättring.

Styrketräna kan jag göra oavsett vilken årstid det är, det är ännu en fördel. Jo, man kan springa även på vintern men det är inte alls lika lätt och kräver en del extra utrustning. Sist höll jag på att slå ihjäl mig på blankis...

Så jag har, för första gången sedan 1999, skaffat ett gymkort. Det är så kul att jag blir alldeles lyrisk bara jag tänker på det. Jag älskar gym! Älskar atmosfären, musiken, hela grejen.

Varannan vecka tränar jag på gymet, varannan vecka kör jag styrketräning hemma. Med riktiga vikter den här gången. Tidigare hemmaträning har bestått av enbart kroppsvikt, och någon gång ett par fyllda termosar som vikter.

Såklart ska jag inte släppa löpningen, den är också min kopp te på det sättet att det går att se exakt hur snabbt jag springer, hur långt och varje liten förbättring/försämring (älska Runkeeper :D )

Ooppss I did it again...    i bästa Britneystil.

Kom aldrig igång igen efter sommaren. Men jag behöver inte undra varför; jag var för nöjd helt enkelt. Motivationen som fanns i alla extrakilon försvann när kroppen såg ut på ett sätt som jag var nöjd med. Jag glömde helt bort den egentliga anledning till att röra på mig - att slippa vara trött, orkeslös, berg- och dalbanorna i humör och energi...

Men i slutet på hösten/början av vintern förra året, började det krypa lite lätt i kroppen igen, av träningsabstinens. Fast inte en chans att kunna sätta igång något regelbundet när december närmar sig. Månaden med två barnfödelsedagar, femtioelva andra julrelaterade skol- och dagisaktiviteter, ett par vuxenfödelsedagar och så jul på det.

Jag har i varje fall fortsatt känt mig riktigt nöjd med min kropp, rent utseendemässigt. Däremot har jag känt skillnad i övrigt. Det går snabbt att bli av med den energi träning och sunda matvanor ger. Hela hösten har känts degig, men kroppen har hållt sig. Trodde jag.

Häromdagen fick jag ett riktigt fett wakeup-call....... shit! Återigen har jag inte hängt med i vad som händer. Tur då att jag redan blivit sugen på att träna igen.

Idag är det den 6:e februari. På måndag kör jag äntligen igång igen! Jippi! Den här gången får jag nog ta och lova mig själva att inte ta några pauser, oavsett hur goda skäl jag tycker att jag har....