Det har gått en vecka, och jag mår ganska bra utan mitt älskade socker.

Fast nog hade jag trott att jag skulle må bättre än så här vid det här laget. Förväntningar - det bästa som finns för att skapa besvikelse och frustration...   

Men att jag inte har kommit till den punkt då energinivån är maxad och humöret jämnt som en nyasfalterad motorväg än, visar ju bara på exakt hur illa det var ställt med min stackars kropp. Det tar sin tid att få ordning på allt därinne. Få bort all skit som lagrats under så många år.

För att inte tala om den psykiska biten.

Sockret har ju både tröstat, lindrat och hjälpt till att borttränga. Plötsligt är det känslor både här och där. Gaaaaah!

Det har lugnat sig, det har det. Men jag som avskyr känslor tycker att minsta lilla negativa känning är riktigt jobbig. Och jag tycker inte alls om att hjärnan nu passar på att dra fram sådant som jag länge har tryckt ner i den djupaste källaren. Jag har liksom inget att försvara mig med! Inget socker att döva det med.

Jag får nog bli alkoholist   

Dagens träning blev en trekilometers löprunda i extremt sakta mak. Mina beeeeeeeeen.... aj! De har fortfarande inte återhämtat sig ordentligt från mängden inlinesåkning och sedan två dagars knäböjande i trädgården. Så jag förväntade mig inget annat än en lugn tur. Kompletterade istället med en stund i det fina, nybyggda utegymet. En skön, solig sommarkväll!