Varför "plågar" jag mig själv med att förneka mig de goda sakerna i livet, de där som smakar så underbart sött?

Varför "plågar" jag mig med att springa kilometer efter kilometer, trots att svetten rinner och benen värker?

Varför "tvingar" jag mig att lyfta vikter som får musklerna att kvida?

Det kanske verkar som att det handlar om vikt, utseende.

Fel, fel, fel.

Det handlar om vikten - men enbart för att den hänger så mycket ihop med hur jag mår. Pyskiskt, själsligt.

Extrakilon betyder att jag är tröttare, segare, har svårt att få hjärnan att fungera ordentligt, glömmer allt och inget. Har svårt att somna och dåligt med många vakna stunder under natten. Betyder att jag inte orkar göra allt jag egentligen har lust att göra. Att min energi dippar ner i djupet många gånger om dagen, och att jag ofta måste gå och lägga mig och vila/sova minst en timme på dagtid varje dag.... Det är vad extrakilon betyder, eftersom de är det synliga resultatet av vad jag ger min kropp för slags bränsle.

Det handlar väldigt lite om utseendebiten. Alla vill vara snygga, smala, attraktiva, men jag känner mig nöjd med min kropp och mitt utseende även med 10 kilos "övervikt" (dvs enligt BMI). Mer än det, så börjar jag nog tycka att jag är lite för fluffig och utseendet blir en större motivation.

Jag gör det jag gör för att må riktigt, riktigt bra. Så bra som kroppen och hjärnan faktiskt är gjorda för att må.

Jag gör det jag gör för att jag vill ha den där enorma energin som kommer som ett paket på posten när kroppen får rätt bränsle. För att jag vill känna mig så där glad och jämn i humöret som alla blir som inte smetar in sina hjärnor med socker, tillsatser och transfetter.

Det är definitivt värt det och det är bara vanor det handlar om. Efter ett tag med bra mat och träning, vänjer man sig och börjar tycka att det är riktigt gott, och att träningen är rolig och till sist ett måste - kroppen börjar älska att få röra på sig så mycket att man blir lite abstinent de dagar det inte finns möjlighet till det.

Tro mig. Jag är inte den fysiska, sportälskande typen egentligen. För mig tar det ganska lång tid att komma till den punkten, men den kommer.

Jag gör också det jag gör för att det är så jäkla sorgligt att se hur många överviktiga barn det finns nu. Så fort jag lämnar/hämtar mina barn i skolan eller är där på besök, ser jag massvis av dem. När jag var barn fanns det knappt någon. Sockret. Godis var och varannan dag. Fredagsmys, drickor och saft mitt i veckorna, gofika och myzbullar och gå till affären på rasten.

Det är sorgligt och jag vill inte längre vara en av dem som matar mina barn med skit som i nuet får dem att må mindre bra än de skulle kunna, och i längden försvårar resten av deras liv och dessutom förkortar livslängden.

Nej, jag matar inte mina barn med enbart sallad eller förbjuder glass och godis. Det gäller bara att tänka ett varv extra, titta en extra gång på innehållsförteckningar, sakta men säkert byta ut de värsta bovarna och se till att de får ett sunt förhållande till mat. Inte blir totala sockeraddicts som jag själv, inte använder godis, dricka, snacks, mat etc som belöning och tröst.

Fredagsmys borde handla om att ge något extra bra till sin kropp, som man älskar. Dippa goda men bra saker i god men nyttig sörja. Inte förstöra den enda kropp man har.

I varje fall. Hälsan är viktig, inte vikten!