It´s all in the head.

Alla hindren för att få till träningen.

Det var svårt nog när jag var en hemmamamma som hade väldigt många timmar per dag att själv förfoga över. Då var det ändå trösklar att ta sig över. Det gjorde jag ju ibland, men lyckades aldrig hålla det länge i sträck. Förrän för två och ett halvt år sedan. Sedan dess har jag varit väldigt fysisk aktiv.

Men så började jag jobba, efter många år med att ta hand om barn hemma. Det är så sjukt roligt att arbeta! Men plötsligt blev jag en "vanlig" människa, utan all egentid att använda som jag vill. Plötsligt hade jag bara begränsad tid till träning. Väldigt begränsad. Man måste ju även hämta barn, laga mat, skjutsa till aktiviteter, handla, lägga barnen, duscha (ok det MÅSTE man inte, men det är bra om man gör det åtminstone ibland :-p :D ) etc etc.

Det där fick jag inte ihop i mitt huvud. Jag försökte hålla igång träningen även när jag börjat jobba, men det tog knappt två veckor så hade jag tappat det mesta. Så mycket annat hände. Jag var också så trött, så trött i huvudet efter all ny information och nya intryck.

Idag var det elva dagar sedan jag överhuvudtaget sprang, och då var det en kortare intervallrunda. Jämför det med årets Stadslopp på strax över en timme i tid (en mil).

Jag har funderat och funderat och tänkt ännu mer men inte kunnat få till det i mitt huvud. NÄR ska jag träna? Inte på morgonen (vilket var första alternativet), jag hinner inte om jag inte går upp vid sex och det går inte. Sover för dåligt på nätterna och kommer få sömnbrist deluxe. Inte på kvällarna - jag är INTE en kvällsmänniska, särskilt inte när det gäller träning. Vi pratar efter klockan sex. Då är det kväll. Så när? Suck.

Dessutom gör inte mitt allt- eller inget-tänk det hela lättare. Antingen tränar jag järnet eller inte alls. Inte bara några gånger i veckan, lite spontant sådär. När jag tränar behöver jag ha mål, en plan, en tanke, mening. Annars känns det helt omotiverat.

Idag, efter att hjärnan nästan har självantänt efter de senaste veckornas funderande på träning vs icke träning (oh ja, jag var helt inne på att välja bort det till förmån för nytt roligt jobb och slippa stressen av att försöka få in träningstid också), slog det mig idag: Jag måste tänka om. Jag MÅSTE. Om valet står mellan morgon och kväll - vad väljer jag? Jag väljer kväll. Alla andra "normala", arbetande människor håller på med sina grejer efter jobbet. Gymet, karateträningen, löprundorna, spinninklassen... jag måste inse att jag hör till den skaran nu.

Och det släppte.

Jag tog en uppvärmningsrunda på 3 km (lugn; 20:47 min), gick sedan rakt på TapouT XT.s crosscore combat i 50 min och avslutade med 15 min stretching. Fy fan vad bra jag mår nu! :D

Det har gått en vecka, och jag mår ganska bra utan mitt älskade socker.

Fast nog hade jag trott att jag skulle må bättre än så här vid det här laget. Förväntningar - det bästa som finns för att skapa besvikelse och frustration...   

Men att jag inte har kommit till den punkt då energinivån är maxad och humöret jämnt som en nyasfalterad motorväg än, visar ju bara på exakt hur illa det var ställt med min stackars kropp. Det tar sin tid att få ordning på allt därinne. Få bort all skit som lagrats under så många år.

För att inte tala om den psykiska biten.

Sockret har ju både tröstat, lindrat och hjälpt till att borttränga. Plötsligt är det känslor både här och där. Gaaaaah!

Det har lugnat sig, det har det. Men jag som avskyr känslor tycker att minsta lilla negativa känning är riktigt jobbig. Och jag tycker inte alls om att hjärnan nu passar på att dra fram sådant som jag länge har tryckt ner i den djupaste källaren. Jag har liksom inget att försvara mig med! Inget socker att döva det med.

Jag får nog bli alkoholist   

Dagens träning blev en trekilometers löprunda i extremt sakta mak. Mina beeeeeeeeen.... aj! De har fortfarande inte återhämtat sig ordentligt från mängden inlinesåkning och sedan två dagars knäböjande i trädgården. Så jag förväntade mig inget annat än en lugn tur. Kompletterade istället med en stund i det fina, nybyggda utegymet. En skön, solig sommarkväll!

Varför "plågar" jag mig själv med att förneka mig de goda sakerna i livet, de där som smakar så underbart sött?

Varför "plågar" jag mig med att springa kilometer efter kilometer, trots att svetten rinner och benen värker?

Varför "tvingar" jag mig att lyfta vikter som får musklerna att kvida?

Det kanske verkar som att det handlar om vikt, utseende.

Fel, fel, fel.

Det handlar om vikten - men enbart för att den hänger så mycket ihop med hur jag mår. Pyskiskt, själsligt.

Extrakilon betyder att jag är tröttare, segare, har svårt att få hjärnan att fungera ordentligt, glömmer allt och inget. Har svårt att somna och dåligt med många vakna stunder under natten. Betyder att jag inte orkar göra allt jag egentligen har lust att göra. Att min energi dippar ner i djupet många gånger om dagen, och att jag ofta måste gå och lägga mig och vila/sova minst en timme på dagtid varje dag.... Det är vad extrakilon betyder, eftersom de är det synliga resultatet av vad jag ger min kropp för slags bränsle.

Det handlar väldigt lite om utseendebiten. Alla vill vara snygga, smala, attraktiva, men jag känner mig nöjd med min kropp och mitt utseende även med 10 kilos "övervikt" (dvs enligt BMI). Mer än det, så börjar jag nog tycka att jag är lite för fluffig och utseendet blir en större motivation.

Jag gör det jag gör för att må riktigt, riktigt bra. Så bra som kroppen och hjärnan faktiskt är gjorda för att må.

Jag gör det jag gör för att jag vill ha den där enorma energin som kommer som ett paket på posten när kroppen får rätt bränsle. För att jag vill känna mig så där glad och jämn i humöret som alla blir som inte smetar in sina hjärnor med socker, tillsatser och transfetter.

Det är definitivt värt det och det är bara vanor det handlar om. Efter ett tag med bra mat och träning, vänjer man sig och börjar tycka att det är riktigt gott, och att träningen är rolig och till sist ett måste - kroppen börjar älska att få röra på sig så mycket att man blir lite abstinent de dagar det inte finns möjlighet till det.

Tro mig. Jag är inte den fysiska, sportälskande typen egentligen. För mig tar det ganska lång tid att komma till den punkten, men den kommer.

Jag gör också det jag gör för att det är så jäkla sorgligt att se hur många överviktiga barn det finns nu. Så fort jag lämnar/hämtar mina barn i skolan eller är där på besök, ser jag massvis av dem. När jag var barn fanns det knappt någon. Sockret. Godis var och varannan dag. Fredagsmys, drickor och saft mitt i veckorna, gofika och myzbullar och gå till affären på rasten.

Det är sorgligt och jag vill inte längre vara en av dem som matar mina barn med skit som i nuet får dem att må mindre bra än de skulle kunna, och i längden försvårar resten av deras liv och dessutom förkortar livslängden.

Nej, jag matar inte mina barn med enbart sallad eller förbjuder glass och godis. Det gäller bara att tänka ett varv extra, titta en extra gång på innehållsförteckningar, sakta men säkert byta ut de värsta bovarna och se till att de får ett sunt förhållande till mat. Inte blir totala sockeraddicts som jag själv, inte använder godis, dricka, snacks, mat etc som belöning och tröst.

Fredagsmys borde handla om att ge något extra bra till sin kropp, som man älskar. Dippa goda men bra saker i god men nyttig sörja. Inte förstöra den enda kropp man har.

I varje fall. Hälsan är viktig, inte vikten!

Ooppss I did it again...    i bästa Britneystil.

Kom aldrig igång igen efter sommaren. Men jag behöver inte undra varför; jag var för nöjd helt enkelt. Motivationen som fanns i alla extrakilon försvann när kroppen såg ut på ett sätt som jag var nöjd med. Jag glömde helt bort den egentliga anledning till att röra på mig - att slippa vara trött, orkeslös, berg- och dalbanorna i humör och energi...

Men i slutet på hösten/början av vintern förra året, började det krypa lite lätt i kroppen igen, av träningsabstinens. Fast inte en chans att kunna sätta igång något regelbundet när december närmar sig. Månaden med två barnfödelsedagar, femtioelva andra julrelaterade skol- och dagisaktiviteter, ett par vuxenfödelsedagar och så jul på det.

Jag har i varje fall fortsatt känt mig riktigt nöjd med min kropp, rent utseendemässigt. Däremot har jag känt skillnad i övrigt. Det går snabbt att bli av med den energi träning och sunda matvanor ger. Hela hösten har känts degig, men kroppen har hållt sig. Trodde jag.

Häromdagen fick jag ett riktigt fett wakeup-call....... shit! Återigen har jag inte hängt med i vad som händer. Tur då att jag redan blivit sugen på att träna igen.

Idag är det den 6:e februari. På måndag kör jag äntligen igång igen! Jippi! Den här gången får jag nog ta och lova mig själva att inte ta några pauser, oavsett hur goda skäl jag tycker att jag har....

Egentligen hade jag tänkt undvika både vågen och måttbandet mellan den 18:e varje månad. Men ibland kan jag inte låta bli. Som idag. Har gått en rejäl intervallmorgoninnanfrukostpromenad, efter att ha varit nästan helt inaktiv i nästan två veckor. Befarade att det i bästa fall skulle visa samma siffror som för två veckor sedan. Men se på sjutton - jag har gått ner flera kilo sedan dess! Nu väger jag lika mycket som jag gjorde som 25-åring. 67,5 kg.

Kul! Tyckte jag. Men så mindes jag plötsligt att det var ju då jag kände mig större än vanligt. Jag brukade ju ligga på 58 - 60 kilo. Så för mig, då, var 67 kilo inte alls bekvämt på något sätt och jag kunde inte ha mina byxor, kände mig rund i ansiktet och allmänt sladdrig.

Idag är känslan tvärtom. Hurra, bara 67 kilo! Känner mig mindre sladdrig, mindre rund i ansiktet och kan börja använda flera byxor som legat länge.

   Det vimlar inte av bilder på mig från 1997-1998. Den här får duga. Ungefär samma vikt, men helt annorlunda kropp. Framför allt smalare armar, ansikte och mage - och mycket smalare höfter.  Den otroligt dåliga smaken att kombinera leopardfärgad, något synlig behå, med en blåmönstrad klänning och mörkrött nagellack, behöver vi inte lägga märke till   

Man kan ju säga att perspektivet ändrats något sedan 1997... för att inte tala om kroppen, efter fyra graviditeter och förlossningar.

För trots att jag väger lika mycket som när jag var 25, så ser min kropp långt ifrån ut som om den är 25. Formerna är annorlunda, fördelningen annorlunda. Konstigt vore det annars!

Man kan också se hur viktig maten är. Eftersom jag inte tränat, men däremot fortsatt äta så bra mat som möjligt (och däremellan både glass, flingor av vete och en hel del vetebröd, fast åtminstone med nyttiga pålägg).

De senaste veckorna har jag ätit extra mycket vitt bröd (t ex Lantbröd med havssalt eller morot). Eftersom jag velat få i mig mycket rå vitlök, har jag gjort vitlökssmör som jag brett på brödet. Det funkar ju inte riktigt med knäckebröd eller väldigt mörkt bröd... så vitt bröd, vitlökssmör av minst två stora klyftor, med tomat och olivolja över, eller ett par kycklingskinkbitar. Så jag har även ätit en stor mängd äkta smör så gott som dagligen. Eftersom jag ändå gått ner lite i vikt under tiden, så visar det väl hur bra det är med rätt fetter. Kan ju inte heller påstå att jag snålar med olivolja på mackorna.

Men nu är det dags att sätta lite mer fart på styrketräningen igen - så nu hoppas jag att jag kanske till och med går upp ett kilo! Det är känslan som räknas, inte kilon. :-)

Jag blev sjuk lagom till Valborg. Lagom till härliga maj.

Jätteförkyld med halsont och hela kitet.

Men den här gången var jag förberedd. Den här gången hade jag räknat med att bli sjuk, förr eller senare.

Att bo med fyra barn brukar inte vara lika med att alltid vara frisk... men tidigare har jag tappat all motivation om sjukdom har inträffat under en period av träning och/eller ändrade kostvanor. Att tvingas ta det lugnt i x antal veckor har mitt allt-eller inget-tänkande tidigare inte klarat av.

Den här gången har jag en annan syn på det hela:

1) Jag har inte det minsta bråttom med att "komma i form". De här nya vanorna är för resten av livet; jag har alltså resten av livet på mig att få en friskare, starkare, piggare och sundare kropp och hjärna.

2) Alla blir sjuka. Förr eller senare. Även jag. Och jag kommer bli sjuk igen, många gånger. Så - vad kan jag göra medan jag är sjuk? Jo, jag kan fortsätta äta bra, till och med ännu lite bättre, för att hjälpa kroppen att bli frisk fortare. Jag kan vila och tanka mig själv med så mycket bra mat som möjligt, vilket kommer att gynna mig även när jag är frisk igen.

3) Men mina mål då? Tja, det är bara att skjuta fram varje sak så lång tid som jag är sjuk. Är jag sjuk en vecka, flyttar jag fram målen just så lång tid. Det är inte värre än så.

Viktigast är att inte skada kroppen genom att börja träna för tidigt. Min kropp ska jag ha hela livet och jag är rädd om den. Hellre några dagars extra vila, än diverse problem som kan hålla i sig länge och dessutom bli riktigt allvarliga. Som till exempel hjärtmuskelinflammation. Att inte träna är inte hela världen. Huvudsaken är maten; den gör mycket större skillnad än träningen och det går att använda mat till att förändra kropp och sinne även när man är sjuk!

Så den här gången har jag inte gett upp för att jag är däckad. Jag har istället tankat lite extra. Med c-vitaminer t ex. Däremot var det inte en särskilt bra idé att äta fem råa vitlöksklyftor...   

Shit, vad trött jag är idag. Ännu en natt med kiss i sängen. Inte jag, men femåriga dottern. Hon har gått från att vara helt torr i flera år, till att börja kissa på sig i sömnen på nätterna i perioder. Så jag har just varit och handlat blöjor - det här var tredje natten i sträck som projekt kiss inträffade. Duscha barn, ta hand om sängkläderna, bädda rent på annat ställe. Efter det har jag alltid svårt att somna om igen. Inatt var det extra svårt och jag låg vaken i flera timmar.

Även när det inte är sådana nätter, sover jag aldrig en hel natt utan att vakna ganska många gånger. Dels är jag nog lättväckt, dels sover jag med tre av barnen i samma rum och alltid ett barn bredvid mig. Barn har en förmåga att sno täcken, snurra och trängas...

Därför är jag fortfarande trött vissa dagar, trots att jag i övrigt fått otroligt mycket mer energi sedan tre veckor tillbaka.

Och därför blir jag ofta frestad att skjuta upp träning till nästa dag...

Det är en fälla jag har trillat i många gånger tidigare. Jag är väldigt bra på att övertala mig själv att strunta i saker som är jobbiga. Det ska inte mycket till för att jag skjuter upp något.

Det vet jag om, och det var en av de saker jag funderade ordentligt på innan jag startade det här projektet. Hur gör jag när orken verkligen tryter och lusten är totalt borta? Eller när tiden inte finns?

Så såg jag ett citat: "Håll käften, sluta grina - och gå till gymet".

Hahahaha! Klockrent.

Det är sagt av någon Gladiator, men skit samma. Det är ju sant. Det är fan bara att hålla käften och göra det. "Just Do It" i bästa Nike-style. Jag bestämde mig för att inte lyssna på mig själv hädanefter. I alla fall inte när jag blir gnällig. "Säg det till någon som bryr sig", tänker jag, biter ihop och bara gör det, utan att tänka alltför mycket mer innan jag är i gång. Det är inte så lätt att slå dövörat till för en INRE röst, men det gäller helt enkelt att komma igång så fort som möjligt när det känns så där motigt. Stänga ner tankarna och bara göra.

Är jag riktigt trött så struntar jag i att göra alla övningar, och plockar ut en eller två från varje muskelgrupp. Det är i alla fall bra mycket bättre än inga, och tjugo minuters långsammare promenad är bättre än ingen promenad alls.

Over and out.

Idag har det varit extra svårt att hålla mitt kroppsprojekt hemligt. Jag är ju så stolt över mina framsteg!

Men det går. Trots allt fungerar det bättre för mig om inte hela världen vet om att jag försöker transformera mig till en sundare, piggare och snyggare människa.

Varför vet jag inte. De flesta motivationsråd börjar ju med "berätta för din omgivning". För mig har det aldrig fungerat. Oavsett vad det har gällt.

För mig fungerar det bättre att ingen vet, eller åtminstone så få som möjligt. 

Däremot ser jag till att strängt hålla på rapporterna till mig själv. Att noggrant dokumentera varje litet steg och framsteg. Jag låtsas som om att jag är min egen PT, kan man säga. Att skriva ner och hålla koll på framsteg hjälper verkligen till på vägen mot målen. Det gör det tydligare, mycket tydligare. Det peppar, som bara den!

För mig fungerar det bra att helt enkelt skriva en dagbok i ett vanligt word-dokument. Mitt worddokument är min PT!

Jag rapporterar vad och hur jag tränat och vad jag ätit. Inte alltid i detalj, ibland blir det bara "idag har jag ätit helt okej". Dessutom kryssar jag i en vanlig ICA-kalender, för varje dag jag tränat. Det blir väldigt synligt då. Ett tomt hål i almanackan blir störande.

Sist men inte minst försöker jag komma ihåg att berömma mig själv, och att påminna mig själv om alla trötta dagar, med en energidryck vid datorn på morgonen och tyngd i kroppen resten av dagen. Om hur deppigt allt känts, hur segt, och hur jag har tyckt det är att se mig själv naken i spegeln.

Ikväll firar jag med ett glas rödvin! En månad med helt andra vanor. Det är banne mig bra gjort!