....förra inlägget slutade med ett löfte om att inte ta några pauser igen.

Det gick både bra och mindre bra. Det blev ingen styrketräning förra året, alls. Däremot blev det löpning! Från mars till december lyckades jag springa regelbundet och förbättra min kondition som bara den. Från att inte kunna springa alls i början, i sträck - mer än några minuter, till att kunna springa en mil! Har koncentrerat mig på löpningen helt enkelt och tyckt att den gett tillräckligt även vad gäller kroppen och ur viktminskningssynpunkt.

Dessutom började jag igen, och  har fortsatt med, slalom- och skridskoåkning.

Men i år vill jag styrketräna!

Det är ju så roligt! Och verkligen min typ av träning. Man räknar, man ser resultat i siffror, man kan ha stenkoll på varje liten förbättring.

Styrketräna kan jag göra oavsett vilken årstid det är, det är ännu en fördel. Jo, man kan springa även på vintern men det är inte alls lika lätt och kräver en del extra utrustning. Sist höll jag på att slå ihjäl mig på blankis...

Så jag har, för första gången sedan 1999, skaffat ett gymkort. Det är så kul att jag blir alldeles lyrisk bara jag tänker på det. Jag älskar gym! Älskar atmosfären, musiken, hela grejen.

Varannan vecka tränar jag på gymet, varannan vecka kör jag styrketräning hemma. Med riktiga vikter den här gången. Tidigare hemmaträning har bestått av enbart kroppsvikt, och någon gång ett par fyllda termosar som vikter.

Såklart ska jag inte släppa löpningen, den är också min kopp te på det sättet att det går att se exakt hur snabbt jag springer, hur långt och varje liten förbättring/försämring (älska Runkeeper :D )

Ooppss I did it again...    i bästa Britneystil.

Kom aldrig igång igen efter sommaren. Men jag behöver inte undra varför; jag var för nöjd helt enkelt. Motivationen som fanns i alla extrakilon försvann när kroppen såg ut på ett sätt som jag var nöjd med. Jag glömde helt bort den egentliga anledning till att röra på mig - att slippa vara trött, orkeslös, berg- och dalbanorna i humör och energi...

Men i slutet på hösten/början av vintern förra året, började det krypa lite lätt i kroppen igen, av träningsabstinens. Fast inte en chans att kunna sätta igång något regelbundet när december närmar sig. Månaden med två barnfödelsedagar, femtioelva andra julrelaterade skol- och dagisaktiviteter, ett par vuxenfödelsedagar och så jul på det.

Jag har i varje fall fortsatt känt mig riktigt nöjd med min kropp, rent utseendemässigt. Däremot har jag känt skillnad i övrigt. Det går snabbt att bli av med den energi träning och sunda matvanor ger. Hela hösten har känts degig, men kroppen har hållt sig. Trodde jag.

Häromdagen fick jag ett riktigt fett wakeup-call....... shit! Återigen har jag inte hängt med i vad som händer. Tur då att jag redan blivit sugen på att träna igen.

Idag är det den 6:e februari. På måndag kör jag äntligen igång igen! Jippi! Den här gången får jag nog ta och lova mig själva att inte ta några pauser, oavsett hur goda skäl jag tycker att jag har....

Socker. Socker!

Jag ÄLSKAR socker.

Sockeroholic. I över ett halvår levde jag på bara Kalaspuffar. Morgon, middag, kväll.

Jag blir beroende av sockriga saker. Ett tag var det alltså Kalaspuffar.

Det har också varit chokladpudding, rostat bröd med massor av marmelad och med O´Boy till.

Det har varit mycket. Mycket, mycket socker.

Som tonåring kunde jag trycka i mig tio rostade bröd med bara smör på morgnarna innan skolan. Ingen sade till mig att äta nyttigare.

Efter att jag fått fler än ett barn trillade jag dit på energidrycker. Först Red Bull, sedan Monster.

Jag har aldrig kunnat dricka kaffe, så när tröttheten blev för stor var det för lätt att börja använda dessa supersöta drycker istället. I många och långa perioder har jag druckit en stor Monster till frukost. Inget annat. Sedan ätit flingor till lunch.

När jag jobbade brukade jag köpa med en stor coca cola och en påse mandelkubbar på väg till jobbet, som jag tryckte i mig framför datorn. Till sist började jag blöda näsblod varje gång jag åt mandelkubbar. Det gör jag än idag!

När jag dricker alkohol, dricker jag självklart väldigt söta cider.

Stackars, stackars min kropp. Det är ett under att jag inte fått diabetes än!

Men inte undra på att jag varit så trött i så många år. Mitt blodsocker har ju åkt berg-och dalbana.

Under min uppväxt fick jag helt okej mat hemma. Väldigt enkel, men okej. Mamma hatade att laga mat. De generna har förts vidare till mig, jag kan absolut inte laga mat. Kanske med recept, men det blir aldrig riktigt gott.

(Barnens pappa älskar att laga mat,  lagar kvällsmat på vardagarna och all mat på ledig tid, och jag ger mina barn bra mat; frukost och mellanmål som är helt okej ur sundhetssynpunkt. Det är bara mig själv jag missköter...)

Hemma var det aldrig någon som sade till mig att ta en frukt, eller tvingade mig att äta frukt och grönsaker. Inte ens vatten behövde jag lära mig dricka. Det lärde jag mig själv, efter att jag fyllt 20. Det tog dock många år innan jag kunde dricka vatten utan att tycka att det smakade äckligt. Hemma drack jag saft om jag var törstig.

Trots dessa fruktansvärt dåliga mat- och dryckvanor har jag alltså ändå alltid varit smal. Det har inte synts på utsidan hur dåligt min kropp har mått på insidan. Tyvärr...

Men nu är det dags att ändra mina matvanor. Det är en utmaning. Minst sagt.

I många år har jag varit så sugen på att börja träna igen. Att återta min kropp igen och se ut som jag vill se ut. Men med tre småbarn hemma och ett lite större, blev det inget mer än en dröm.

Livet har rullat på. Jag har vant mig vid min storlek, att jag inte är smal längre, att jag är en större person i storlek XL.

Men för snart en månad sedan fick jag både nog av mig själv, insåg att jag inte kommer kunna börja träna Krav Maga i höst med den här dåliga kondisen, OCH i samma veva råkade jag springa på den här videon på youtube. Wow, liksom. Kan hon, då borde jag kunna! Jag som skyllt på att jag har fyra barn och därför inte har tid och ork - här är en fembarnsmamma som klarat en enorm viktresa. Skäms på mig...

Aldrig förut har jag lyckats hålla löften till mig själv, eller slutföra projekt som gäller mig själv. Jag har aldrig börjat träna och så fortsatt utan att sluta. Eller slutat snusa och aldrig börjat igen. Jag har aldrig börjat äta sundare utan att trilla tillbaka ganska snabbt i sockerträsket. Jag är en "quitter" - och det är en svår vana att bli av med.

Att blogga är en del av redskapen för att hålla motivationen vid liv, att göra det svårare att ge upp.

Här sitter jag, snart fyrtio år och lönnfet som få. Kan inte gå uppför en trappa utan att få en hjärtattack.

Nåja, nästan i alla fall.

Men det har inte alltid varit så.

Jag är uppväxt med förakt för de som tränade. Minns som om det var igår, när en kvinna och hennes dotter joggade förbi vår tomt när jag och mamma höll på att flytta på några stenar. Jag minns min mammas kommentar, om att det var fjantigt att träna, istället för att ägna sig åt riktigt kroppsarbete. Jag minns. Än idag.

Och än idag tänker jag på det varje gång jag tränar på något sätt. Framför allt när jag joggar...

Min mamma var mullig som barn, trots att det inte finns i släkten på hennes sida. Hennes bröder retade henne, till exempel med att säga "tjock is på Hjälmar´n!".

Hon fick kämpa för att gå ner i vikt. Men när hon väl gjort det, stannade hon där. Genom att jobba hårt med kroppen. Min mamma älskade djur, särskilt hästar. Att hålla på med djur höll henne smal resten av livet. Det, och att bli vegetarian (samma dag som jag föddes). Hon var lakto-ovo-vegetarian, det vill säga, hon åt ägg, fisk, drack mjölk. Men åt inte fågel- och rött kött.

Jag har alltid varit smal. Jag föddes smal och har varit smal hela mitt liv. Ända fram tills jag fick mitt fjärde barn.

Jag tackar mina gener för det; min smala mormor, farmor, farfar, morfar och pappa. Och min till sist smala mamma.

Aldrig har jag behövt ägna en tanke åt vad jag stoppar i munnen. Tvärtom. Jag har levt på pizza, till den grad att jag till sist blev förstoppad, svimmade i ett varuhus och fick åka ambulans till sjukhuset.

Jag har också alltid varit aktiv. Åkt slalom och längdskidor nästan varje dag under vinterhalvåret, spenderat timme efter timme på skridskobanan och så hästarna förstås. Eftersom min mamma älskade hästar, fick jag ha en egen. Att hålla på med hästar är väldigt effektiv konditions- och styrketräning.
Det gjorde jag från jag var tio år. Och när jag kom upp i gymnasieåldern, det vill säga 16 år, började jag styrketräna på skolans gym, vilket jag kombinerade med att spela innebandy och badminton i gympasalen flera gånger i veckan. På vårterminen i gymnasieettan började jag springa. Ganska snabbt sprang jag fem kilometer om dagen. Varje dag, varje vecka. Och styrketränade.

När jag hoppade av gymnasiet fortsatte jag att träna, om än inte varje dag. Jag red ju förstås, och höll på med en massa saker som kräver fysisk styrka och god kondition, i stallet och runt omkring.

Utöver det simmade jag en kilometer ett par gånger i veckan och det hände då och då att jag gick hem från simhallen. En promenad på ungefär 8-9 km.

Så, jag har förhoppningsvis en grundkondition någonstans. När jag var inte så långt över tjugo år, var det dags att skicka min häst till himlen, och efter det var det inte mycket fysisk aktivitet. Men jag fortsatte vara smal, oavsett vad jag åt och vad jag gjorde/inte gjorde.

Sedan började jag föda barn, med start som tjugosjuåring. Det påverkade inte vikten nämnvärt. Inte efter att amningsperioderna var slut, alltså. Jag såg ut som vanligt igen efter att jag ammat klart, efter båda mina första barn. Efter det tredje barnet kände jag att det nog gick lite trögt att gå ner i vikt igen, men så farligt var det inte. Jag såg snart ut som mig själv igen. Men efter fjärde barnet...

Det är bara 14 månader mellan mina två sista barn. Det betyder att min kropp inte alls hann återhämta sig innan den blev gravid igen. Jag helammade fortfarande en femmånaders baby när graviditetstestet visade två streck.

När det sista barnet var fött och färdigammat var jag större än någonsin.

Jag väntade på att gå ner i vikt, men det hände ingenting. Jag fortsatte väga över 80 kilo - och jag är bara 164 centimeter...

Så fick jag en vecka ledigt, som jag spenderade i min systers lägenhet (hon var bortrest). Den veckan tog jag bort allt socker och åt riktigt sund mat, och drack massor av vatten. Då började det rinna av. Äntligen. Det blev en riktig kickstart. Efter den veckan fortsatte jag med att äta helt normalt, men ändå såg jag snart ut någorlunda om mig själv igen.

Det höll i sig ganska länge. Tills jag började stressa. Tills jag var så känslomässigt stressad att jag gick upp tjugo kilo på tre månader...

Det var mellan augusti och december 2011 som jag gick upp så otroligt mycket i vikt på så otroligt kort tid. Allt på grund av stress och den kortisolutsöndring det medför. Sedan dess har jag varit mer eller mindre lönnfet. Jag har haft nässelutslag varje dag i över ett år, också det på grund av stress. Jag har inte kunnat ha mina kläder. Jag ser för jävlig ut; blekfet, med bilringar, lovehandles och dubbelhakor.

Med fyra barn och ett trevåningshus samt en jättestor trädgård och två förråd, är det inte lätt att hitta tid att träna. Eller motivation att ens försöka äta lite vettigt. Stress. Hela tiden, till den grad att jag får nässelutslag så fort stressen blir för hög.

När min ena dotter skulle ha kalas för ett år sedan, vaknade jag med ett helt igensvullet ansikte utöver nässelutslagen. Stress...

Jag har inte kunnat uppbåda någon som helst motivation. Det har känts som om att allt är dömt att misslyckas innan jag ens har börjat. Ingen idé att försöka äta bättre, när jag bor i samma hus som en vuxen som älskar skräpmat. När skräpmat är det som går snabbt och lätt när det är stressigt. När jag är så trött jämt, att jag inte orkar annat än att hälla upp en portion flingor med socker och mjölk.

Ingen idé att försöka börja träna. När i helvete skulle jag ha tid med det?!? Är det ett skämt, eller?

Om jag hinner träna någon dag, så orkar jag ändå inte. Så trött jämt. Så trött, och full av måsten.

Det var mitt liv, fram till för tre veckor sedan.

Och nu börjar resan.