Nära-döden-upplevelser i Helvetet. Vilken jäkla pärs! Och än är det inte helt över, men dit tänker jag i varje fall inte åka igen. Inte frivilligt.

Jag visste att jag gillar socker och har svårt att vara utan. Jag visste också att det är sockret som gör mig trött, får min energi att åka brutal berg- och dalbana tillsammans med mitt humör och att det är sockret i olika former som är inte bara min krycka, utan en hel jäkla rullstol, i vardagen. Belöning, tröst, tidsfördriv, njutning.

Jag visste att det beror på de extremt dåliga matvanor jag fått med mig från start. De som jag beskrev i ett inlägg i april 2013:

Socker. Socker!

Jag ÄLSKAR socker.

Sockeroholic. I över ett halvår levde jag på bara Kalaspuffar. Morgon, middag, kväll.

Jag blir beroende av sockriga saker. Det har också varit chokladpudding, rostat bröd med massor av marmelad och med O´Boy till. Det har varit vanliga flingor med mjölk, med flera stora teskedar socker på. Det har varit skorpor, vårrullar med kladdigt vitt ris, en lång period när jag nästan bara åt kexchoklad och wienerbröd med Fanta till (fjärde bebisens första månader. Jag svimmade i hallen en gång och i badrummet en gång...)

Det har varit mycket. Mycket, mycket socker.

Efter att jag fått fler än ett barn trillade jag dit på energidrycker. Först Red Bull, sedan Monster.

Jag har aldrig kunnat dricka kaffe, så när tröttheten blev för stor var det för lätt att börja använda dessa supersöta drycker istället. I många och långa perioder har jag druckit en stor Monster till frukost. Inget annat. Sedan ätit flingor till lunch.

När jag jobbade brukade jag köpa med en stor coca cola och en påse mandelkubbar på väg till jobbet, som jag tryckte i mig framför datorn. Till sist började jag blöda näsblod varje gång jag åt mandelkubbar. När jag dricker alkohol, dricker jag självklart väldigt söta cider eller väldigt söta drycker som Bailey´s eller Kirsberry...

Stackars, stackars min kropp. Det är ett under att jag inte fått diabetes än!

Men inte undra på att jag varit så trött i så många år. Mitt blodsocker har ju åkt berg-och dalbana. Ingen vanlig heller, utan en sådan där som är världens högsta och brantaste och läskigaste på alla sätt. Den typen som förmodligen finns någonstans i Florida.

Under min uppväxt fick jag helt okej mat hemma. Väldigt enkel, men okej. Mamma hatade att laga mat. Det blev mycket makaroner, pulvermos, fiskpinnar, pannkakor.  

Det var aldrig någon som sade till mig att ta en frukt, eller tvingade mig att äta frukt och grönsaker. Inte ens vatten behövde jag lära mig dricka. Det lärde jag mig själv, efter att jag fyllt 20. Det tog dock många år innan jag kunde dricka vatten utan att tycka att det smakade äckligt. Hemma drack jag saft om jag var törstig. Från att jag blev stor nog att kunna dricka ur glas själv, stod det ett glas apelsinsaft vid sängen på nätterna. Hela min barndom, under hela min uppväxt. Saft!!!!   

Som tonåring kunde jag trycka i mig tio rostade bröd med bara smör på morgnarna innan skolan. Frukosten bestod alltid av just rostat bröd och O´Boy. Eller Frostflakes. Eller Kalaspuffar. Ingen sade till mig att äta nyttigare.

Trots dessa fruktansvärt dåliga mat- och dryckvanor har jag alltså ändå alltid varit smal. Det har inte synts nämnvärt på utsidan hur dåligt min kropp har mått på insidan. Tyvärr.

Det här beskrev jag 2013. Sedan fortsatte jag försöka äta bra mat. Tyvärr var det inte det. Inte för någon som har förstört kroppen så mycket som jag:

Även när jag försökt äta bättre, till och med riktigt bra, har jag fått i mig massor med socker. Vitt "hälsosamt" lantbröd med inlagda vitlöksklyftor, inlagda kronärtkockshjärtan, inlagd sparris och Ajvar Relish. Knäckebröd (socker) med ägg och sill (ännu mer socker). Ja, socker. Tillräckligt mycket socker för att inte bli av med beroendet. Tillräckligt mycket socker för att vilja ha meeeeer. Eftersom jag ätit så extremt dåligt under så många år, måste min kropp ha väldigt höga sockernivåer i blodet för att känna sig nöjd. Det räcker inte med "vanliga" nivåer. Så jag åt "bra" men hävde i mig energidrycker med cirka 20 sockerbitar/styck. Suget var ju så krävande. Det försvann inte. Drack kaffe med minst tre sockerbitar i. Avslutade inte sällan en dag med "bra mat" med att äta fyra knäckebröd av vete med ost på. Eller ett halvt paket skorpor med smör. Men det gjorde ju inte så mycket eftersom jag ätit så jättejättebra under dagen... Fattade inte varför jag inte blev smalare och piggare när jag ju åt så bra och tränade så mycket. Duuuh....

Man vill ju inte vara en sån där fanatiker. En sån där hemsk "vegantyp" som predikar för alla andra om hur fel det är att äta annat än blad. Man vill ju inte vara den där dryga typen som sportar och är hälsosam in absurdum och kör upp det i ansiktet på varenda människa med en dömande attityd. En sån som folk spyr på när de får upp ens hurtiga inlägg i Facebookfeeden.

Dessutom vill man, dvs jag, inte vara utan allt det där som smakar så jättegott. Man kan väl äta lagom bra då? Unna sig ibland, som jag också gjorde. Åt bra mat men unnade mig istället massa söt dryck. Eller åt bra mat dagtid, unnade mig söt mat kvällstid.

Men jag var så trött på att vara just trött. På den extrema, dagliga berg- och dalbanan. På dåligt minne, dålig koncentration, flimrighet, sömnbesvär. Att bli extremt pigg och speedad en stund några gånger om dagen och sedan komatrött igen, eller bara inte pigg. Bara orka med nödvändiga saker, utan riktig energi. Aldrig få känna kroppen spritta av just energi och känna mig full av ork och styrka.

I början av juni såg jag, tillsammans med min "sambosärbo", en dokumentär; Fat, sick and nearly dead. Återkomer till den i senare inlägg. Jag förstod i varje fall att jag inte gjort tillräckligt, tidigare. För att bli piggare måste jag äta mer grönt. Det som jag dittills försökt undvika så gott det gick, även när jag åt bra. Hellre inlagda grönsakssaker än färska. Hellre inlagd fisk och ägg och bröd än en massa sallad. Lite sallad, absolut. Men inte i närheten av vad kroppen skulle ha behövt. Insikt...

Så den 3:e juni satte jag igång, med en tallrik krispig, fräsch sallad till kvällsmat. (Som jag fick närmast tvinga i mig, medan jag saknade något mjukt, vitt, varmt, sött...)

Sedan dess har jag ätit i huvudsak sallad, med inslag av "rent kött" (utan socker). Inget vitt. Nästan bara grönt. Lite socker i form av rågbröd. Sånt där jättegrovt brunt, som har bra mycket mindre socker i sig än en vanlig knäckebrödsskiva.

Jodå, det gick bra. Men inte utan energidrycker/sockrat kaffe/lite inlagda, sockrade grönsaker till salladen.

Förstås cider på helgerna. Mumma!

Otroligt nog hade jag fortfarande inte riktigt förstått. Inte till hundra procent... ?!? Hur trög får man vara?

Tack och lov har jag en väldigt klok partner, som delar mitt intresse för kost, hälsa och motion. Han är inte heller sockerberoende och kunde ge mig feedback och insikter när jag frustrerat funderade på vad som inte fungerade. Bort med ALLT socker. Måste stabilisera blodsockret. Måste få kroppen att sluta med berg- och dalbanan, sluta kräva skyhöga sockernivåer. Kroppen måste bli nöjd med en vanlig liten kurva under dagen. En sådan som ser ut som en sjö med små, små vågor. Inte vågor som är Tsunamihöga!

Inget socker alltså.

Välkommen till helvetet.

Det började med ett enormt sug. ENORMT! Sedan lade kroppen av, fysiskt. Jag sov nästan konstant i två dygn. När jag var vaken, kunde jag knappt röra på kroppen. Armar och ben var tunga som betongklossar. Huvudet kändes som hundra kilo. Huvudvärk.

Depression. Total depression, nattsvart, grått, nattsvart, grått.

Dag tre grät jag i flera timmar i sträck. Förutom när jag grät i övrigt. Som i bilen utanför Coop. Där satt jag i över 20 minuter innan jag klarade av att gå in och handla.

När jag kom hem hamnade jag på köksgolvet och grät en halvtimme till.

Det kanske säger ännu mer att jag avskyr att gråta, typ aldrig gråter och särskilt inte inför andra. Jag gråter inte ens en gång om året annars...

Dag fyra var bättre. Kroppen kunde röra sig mer normalt. Jag var "bara" jättelåg och gråtmild, men utan att gråta och utan att sova precis hela tiden.

Det går framåt sedan dess, men herregud. Jag hade ingen aning om exakt HUR förgiftad min kropp var! Exakt hur mycket socker som lagrats i den, exakt hur illa ställt det var med mitt beroende och exakt hur stört min kropp var inställd!

Nu tänker jag stå för, till hundra procent, att jag tar hand om min kropp och min hjärna, genom att äta på ett sätt som de mår bra av. Jag tänker inte skämmas för att vara en sån där jobbig typ som bara äter grönt och pratar om det. Hellre det, än en lagom trött, lagom sladdrig, lagom aktiv person som nöjer sig med att fungera fysiskt på halvfart för att få använda mat som allt annat än bränsle.

Ps.

Det räcker med vad naturen har att erbjuda. Det behövs inga dyra kurer, metoder, piller, drycker. Med tillräckligt naturlig, oprocessad mat kan kroppen läka till och med allvarliga sjukdomar. Billigt, enkelt och bra:

https://www.youtube.com/watch?v=8o0pSnp0Xs8 - hela filmen. Otroligt sevärd oavsett problem/ickeproblem.

Det finns en myt om att man kan ha låg förbränning. Men nej, de allra flesta som inte lider av allvarliga sjukdomar har helt normal förbränning. Däremot kan man sätta fart på den ännu mer!

Jag själv behöver göra det, eftersom min första månad av träning och bra mat inte har gett några nämnvärda resultat där det behövs som mest; på gäddhänget och innerlårfladdret... och för att jag i största allmänhet vill att min kropp ska få en bättre förbränning.

Prioritet nummer ett för att få kroppen att förbränna bättre är att absolut inte banta!
Att absolut inte gå omkring och vara mer eller mindre hungrig hela tiden. Det har motsatt effekt på kroppen...

Istället för att banta ska man ta reda på var de långsamma kolhydraterna finns, och äta massor av dem. Då håller sig blodsockret i schack så att sötsuget och matsuget minskar rejält, och kroppen tror inte att det är svälttider på gång så att den behöver lagra fett.

Prioritet nummer två är att äta ganska mycket fett. Alltså, rätt fett. Det går inte att förbränna fett utan att också äta bra fett. Fettet behövs precis som olja behövs till bilmotorn för att den ska fungera. Utan olja skär motorn ihop, och samma sak gäller kroppen. Vegetabiliska fetter är the shit. Olivolja, det kan inte bli mycket bättre för kroppen än så!

Sist men inte minst när det gäller vad man stoppar i sig, så är det vatten som är viktigt. Helst mer än två liter om dagen. Det hjälper kroppens förbränning massor.

Men det finns mycket mer man kan göra för att hjälpa sin kropp:

Alkohol är både gott, avslappnande och nyttigt i viss mängd, i alla fall rött vin. Men, förbränningen stannar helt av tills kroppen är klar med att ta hand om alkoholen, så att minska ner mycket på den är en väg att gå för att snabba på saken.

De flesta äter tre mål mat om dagen. Men att öka antalet måltider ökar förbränningen. Många små måltider, gärna var tredje timme, gör susen. Sex måltider på en dag är perfekt. Att alltid ha en vattenflaska och frukt/morötter till hands hjälper till att motverka sug efter fet- eller sockrig mat. Inte så sällan är sug efter godis eller mat egentligen törst!

Lightläsk är ett big no-no. Däremot kan naturmedel med ett fiber som heter Kitosan hjälpa till att få bukt med fett. Det har visat sig att det absorberar fettet.

Ett svårslaget sätt att förbränna extra mycket fett, är att promenera innan man ätit frukost, men druckit ett par koppar (helst starkt) kaffe. Det ökar förbränningen rejält (koffeinet frigör fett från fettcellerna). Mina morgonpromenader brukar inte bli av förrän framåt tio på förmiddagen, men jag ser till att inte ha ätit och att ha druckit minst en kopp kaffe först.

Det bästa är att promenera minst 45 minuter och max 90 minuter. Inte mer än 90, för då blir det för mycket för kroppen och man blir av med muskelmassa istället. Men ibland finns det inte tid att vara ute och gå så länge. 20 eller 30 minuters promenad är bättre än ingen promenad alls!

Att inte gå i samma takt hela tiden är också viktigt. Prova att intervallpromenera, i intervaller som passar dig. Till exempel två minuter normal takt, en minut så snabbt du orkar.

Sedan frukost - så snabbt som möjligt, innan muskelnedbrytningen hinner sätta igång!

Vill man träna senare på dagen eller på kvällen, efter att man ätit, är det viktigt att vänta minst ett par timmar. Då förbränner kroppen fett mycket bättre.

Det är inte bara konditionsträning som bränner fett. Att styrketräna är essentiellt! Större muskelmassa bränner mer fett, dygnet runt. Att styrketräna gör alltså att man får högre fettförbränning även när man sitter helt stilla framför TV:n.Ett annat träningstrick är att dela upp träningen de dagar man tränar. Förbränningen ökar efter ett pass, så ju mer "efter träningstid" desto bättre. Gör till exempel några övningar på morgonen, några på eftermiddagen, några på kvällen. Simsalabim, klart och med extra mycket förbränning på köpet.

Lågintensiv träning bränner mer fett än högintensiv, så ta det lugnt. Egen kroppsvikt eller lätta vikter, kombinerat med många repetitioner, och intervallpromenader istället för att jogga eller springa. (Jo, högintensiv träning förbränner också, men man riskerar att bli av med muskelmassa.)

Men inte bara ren träning räknas. Att hålla i gång i största allmänhet hjälper förbränningen. Att ta trapporna, städa, handla, klippa gräs, etcetera. Att stå upp är oerhört effektivt! Om man har ett stillasittande jobb men ett höj- och sänkbart skrivbord, stå vid det!

Vitlök bränner fett, eftersom den omvandlas till värme. Många andra starka kryddor ökar också på förbränningen. Ät starkt! Man kan bränna upp emot 200 kalorier extra bara genom att äta till exempel chili, cayennepepper, senap eller ingefära. Även te, och särskilt grönt, är bra fettförbrännare (ökar energiförbrukningen i levern). Sojaprodukter är mumma för fettförbränning eftersom de höjer nivåerna av thyroxin som behövs.

Fibrer i maten, från till exempel rågbröd, är viktigt. Det binder fett, redan i mag- och tarmkanalen.

Och så det klassiska rådet: Ät långsamt och koncentrera dig på maten. Sitter man och läser, pratar eller surfar samtidigt som man äter, åker det ner åtskilliga procent mer mat i magen än vad det hade gjort annars. Man märker inte när man blir mätt.

Stress höjer adrenalinnivåerna, kortisolnivåerna och ökar på vikten. Det är inte lätt att sluta stressa, men det är nödvändigt. Vardag är lika med stress för de flesta, men det kanske går att hitta andningspauser, och att tänka annorlunda när det kör ihop sig, vare sig det "bara" är i huvudet eller runt omkring. Kanske sänka kraven på sig sjäv?

Magra proteiner är bra för fettförbränningen. De finns i till exempel rökt skinka, fisk och kyckling. Fisk innehåller jättebra fett och massor av proteiner som hjälper fettförbränningen. Lax, makrill, sill och tonfisk är bäst. Eller fiskoljetillskott, om man inte gillar fisk. Ägg är en annan fantastisk proteinkälla. Ofta kokar jag ett par- tre ägg innan jag tränar eller promenerar, så att de är klara att äta när jag är klar. För det är som sagt viktigt att fylla på med protein så snabbt som möjligt efter träning, innan kroppen börjar bryta ner fel saker...

Man kan också stoppa i sig lite protein alldeles innan man går en promenad, om man inte kan gå innan-frukost-promenader. Det ger extra bränsle till förbränningen så att det händer lite extra under promenaden. Ett ägg eller lite tonfisk funkar till exempel.

Framför allt måste man tanka vatten innan man börjar träna. Uttorkning jobbar tvärs emot fettförbränning. Den som orkar tar med sig en vattenflaska ut.

Kroppen kan och orkar inte göra sig av med mer än två kilo fett i veckan. Så ta det lugnt, kom ihåg att återhämtning är lika viktig som att röra på sig. Det är inte bra för kroppen att träna samma saker varje dag, och aldrig ha träningsfria dagar. Jag har löst det med att styrketräna varannan dag och promenera varannan dag, och ha en ledig dag under helgen. Men det händer ofta att jag kör båda sakerna samma dag och då vilar varannan dag istället. Huvudsaken är att inte träna samma muskelgrupper varje dag.

Att sova är viktigt. Men lättare sagt än gjort för många. Har man inte sömnproblem så har man barn som omöjliggör att få sova ostört hela nätter...

Men det är bara att försöka så gott man kan. När man sover händer det saker i kroppen som är jätteviktiga för fettförbränning. För lite sömn är lika med mycket sämre förbränning.

Lycka till, både till mig själv och alla andra som vill bli av med daller!