I många år har jag varit så sugen på att börja träna igen. Att återta min kropp igen och se ut som jag vill se ut. Men med tre småbarn hemma och ett lite större, blev det inget mer än en dröm.

Livet har rullat på. Jag har vant mig vid min storlek, att jag inte är smal längre, att jag är en större person i storlek XL.

Men för snart en månad sedan fick jag både nog av mig själv, insåg att jag inte kommer kunna börja träna Krav Maga i höst med den här dåliga kondisen, OCH i samma veva råkade jag springa på den här videon på youtube. Wow, liksom. Kan hon, då borde jag kunna! Jag som skyllt på att jag har fyra barn och därför inte har tid och ork - här är en fembarnsmamma som klarat en enorm viktresa. Skäms på mig...

Aldrig förut har jag lyckats hålla löften till mig själv, eller slutföra projekt som gäller mig själv. Jag har aldrig börjat träna och så fortsatt utan att sluta. Eller slutat snusa och aldrig börjat igen. Jag har aldrig börjat äta sundare utan att trilla tillbaka ganska snabbt i sockerträsket. Jag är en "quitter" - och det är en svår vana att bli av med.

Att blogga är en del av redskapen för att hålla motivationen vid liv, att göra det svårare att ge upp.

Här sitter jag, snart fyrtio år och lönnfet som få. Kan inte gå uppför en trappa utan att få en hjärtattack.

Nåja, nästan i alla fall.

Men det har inte alltid varit så.

Jag är uppväxt med förakt för de som tränade. Minns som om det var igår, när en kvinna och hennes dotter joggade förbi vår tomt när jag och mamma höll på att flytta på några stenar. Jag minns min mammas kommentar, om att det var fjantigt att träna, istället för att ägna sig åt riktigt kroppsarbete. Jag minns. Än idag.

Och än idag tänker jag på det varje gång jag tränar på något sätt. Framför allt när jag joggar...

Min mamma var mullig som barn, trots att det inte finns i släkten på hennes sida. Hennes bröder retade henne, till exempel med att säga "tjock is på Hjälmar´n!".

Hon fick kämpa för att gå ner i vikt. Men när hon väl gjort det, stannade hon där. Genom att jobba hårt med kroppen. Min mamma älskade djur, särskilt hästar. Att hålla på med djur höll henne smal resten av livet. Det, och att bli vegetarian (samma dag som jag föddes). Hon var lakto-ovo-vegetarian, det vill säga, hon åt ägg, fisk, drack mjölk. Men åt inte fågel- och rött kött.

Jag har alltid varit smal. Jag föddes smal och har varit smal hela mitt liv. Ända fram tills jag fick mitt fjärde barn.

Jag tackar mina gener för det; min smala mormor, farmor, farfar, morfar och pappa. Och min till sist smala mamma.

Aldrig har jag behövt ägna en tanke åt vad jag stoppar i munnen. Tvärtom. Jag har levt på pizza, till den grad att jag till sist blev förstoppad, svimmade i ett varuhus och fick åka ambulans till sjukhuset.

Jag har också alltid varit aktiv. Åkt slalom och längdskidor nästan varje dag under vinterhalvåret, spenderat timme efter timme på skridskobanan och så hästarna förstås. Eftersom min mamma älskade hästar, fick jag ha en egen. Att hålla på med hästar är väldigt effektiv konditions- och styrketräning.
Det gjorde jag från jag var tio år. Och när jag kom upp i gymnasieåldern, det vill säga 16 år, började jag styrketräna på skolans gym, vilket jag kombinerade med att spela innebandy och badminton i gympasalen flera gånger i veckan. På vårterminen i gymnasieettan började jag springa. Ganska snabbt sprang jag fem kilometer om dagen. Varje dag, varje vecka. Och styrketränade.

När jag hoppade av gymnasiet fortsatte jag att träna, om än inte varje dag. Jag red ju förstås, och höll på med en massa saker som kräver fysisk styrka och god kondition, i stallet och runt omkring.

Utöver det simmade jag en kilometer ett par gånger i veckan och det hände då och då att jag gick hem från simhallen. En promenad på ungefär 8-9 km.

Så, jag har förhoppningsvis en grundkondition någonstans. När jag var inte så långt över tjugo år, var det dags att skicka min häst till himlen, och efter det var det inte mycket fysisk aktivitet. Men jag fortsatte vara smal, oavsett vad jag åt och vad jag gjorde/inte gjorde.

Sedan började jag föda barn, med start som tjugosjuåring. Det påverkade inte vikten nämnvärt. Inte efter att amningsperioderna var slut, alltså. Jag såg ut som vanligt igen efter att jag ammat klart, efter båda mina första barn. Efter det tredje barnet kände jag att det nog gick lite trögt att gå ner i vikt igen, men så farligt var det inte. Jag såg snart ut som mig själv igen. Men efter fjärde barnet...

Det är bara 14 månader mellan mina två sista barn. Det betyder att min kropp inte alls hann återhämta sig innan den blev gravid igen. Jag helammade fortfarande en femmånaders baby när graviditetstestet visade två streck.

När det sista barnet var fött och färdigammat var jag större än någonsin.

Jag väntade på att gå ner i vikt, men det hände ingenting. Jag fortsatte väga över 80 kilo - och jag är bara 164 centimeter...

Så fick jag en vecka ledigt, som jag spenderade i min systers lägenhet (hon var bortrest). Den veckan tog jag bort allt socker och åt riktigt sund mat, och drack massor av vatten. Då började det rinna av. Äntligen. Det blev en riktig kickstart. Efter den veckan fortsatte jag med att äta helt normalt, men ändå såg jag snart ut någorlunda om mig själv igen.

Det höll i sig ganska länge. Tills jag började stressa. Tills jag var så känslomässigt stressad att jag gick upp tjugo kilo på tre månader...

Det var mellan augusti och december 2011 som jag gick upp så otroligt mycket i vikt på så otroligt kort tid. Allt på grund av stress och den kortisolutsöndring det medför. Sedan dess har jag varit mer eller mindre lönnfet. Jag har haft nässelutslag varje dag i över ett år, också det på grund av stress. Jag har inte kunnat ha mina kläder. Jag ser för jävlig ut; blekfet, med bilringar, lovehandles och dubbelhakor.

Med fyra barn och ett trevåningshus samt en jättestor trädgård och två förråd, är det inte lätt att hitta tid att träna. Eller motivation att ens försöka äta lite vettigt. Stress. Hela tiden, till den grad att jag får nässelutslag så fort stressen blir för hög.

När min ena dotter skulle ha kalas för ett år sedan, vaknade jag med ett helt igensvullet ansikte utöver nässelutslagen. Stress...

Jag har inte kunnat uppbåda någon som helst motivation. Det har känts som om att allt är dömt att misslyckas innan jag ens har börjat. Ingen idé att försöka äta bättre, när jag bor i samma hus som en vuxen som älskar skräpmat. När skräpmat är det som går snabbt och lätt när det är stressigt. När jag är så trött jämt, att jag inte orkar annat än att hälla upp en portion flingor med socker och mjölk.

Ingen idé att försöka börja träna. När i helvete skulle jag ha tid med det?!? Är det ett skämt, eller?

Om jag hinner träna någon dag, så orkar jag ändå inte. Så trött jämt. Så trött, och full av måsten.

Det var mitt liv, fram till för tre veckor sedan.

Och nu börjar resan.