Shit, vad trött jag är idag. Ännu en natt med kiss i sängen. Inte jag, men femåriga dottern. Hon har gått från att vara helt torr i flera år, till att börja kissa på sig i sömnen på nätterna i perioder. Så jag har just varit och handlat blöjor - det här var tredje natten i sträck som projekt kiss inträffade. Duscha barn, ta hand om sängkläderna, bädda rent på annat ställe. Efter det har jag alltid svårt att somna om igen. Inatt var det extra svårt och jag låg vaken i flera timmar.

Även när det inte är sådana nätter, sover jag aldrig en hel natt utan att vakna ganska många gånger. Dels är jag nog lättväckt, dels sover jag med tre av barnen i samma rum och alltid ett barn bredvid mig. Barn har en förmåga att sno täcken, snurra och trängas...

Därför är jag fortfarande trött vissa dagar, trots att jag i övrigt fått otroligt mycket mer energi sedan tre veckor tillbaka.

Och därför blir jag ofta frestad att skjuta upp träning till nästa dag...

Det är en fälla jag har trillat i många gånger tidigare. Jag är väldigt bra på att övertala mig själv att strunta i saker som är jobbiga. Det ska inte mycket till för att jag skjuter upp något.

Det vet jag om, och det var en av de saker jag funderade ordentligt på innan jag startade det här projektet. Hur gör jag när orken verkligen tryter och lusten är totalt borta? Eller när tiden inte finns?

Så såg jag ett citat: "Håll käften, sluta grina - och gå till gymet".

Hahahaha! Klockrent.

Det är sagt av någon Gladiator, men skit samma. Det är ju sant. Det är fan bara att hålla käften och göra det. "Just Do It" i bästa Nike-style. Jag bestämde mig för att inte lyssna på mig själv hädanefter. I alla fall inte när jag blir gnällig. "Säg det till någon som bryr sig", tänker jag, biter ihop och bara gör det, utan att tänka alltför mycket mer innan jag är i gång. Det är inte så lätt att slå dövörat till för en INRE röst, men det gäller helt enkelt att komma igång så fort som möjligt när det känns så där motigt. Stänga ner tankarna och bara göra.

Är jag riktigt trött så struntar jag i att göra alla övningar, och plockar ut en eller två från varje muskelgrupp. Det är i alla fall bra mycket bättre än inga, och tjugo minuters långsammare promenad är bättre än ingen promenad alls.

Over and out.

...kan bli ganska komiskt.

När jag behöver träna trots att det finns barn hemma, händer det ofta att de tycker att det ser roligt ut och vill vara med. På sina egna sätt. Eller försöker göra som jag, vilket blir rätt kul!

Flera gånger har jag trängts med femåriga dottern som envist skulle använda trappen som step-up med mig, och den är inte jättebred. Men hon kämpade på bra, trots trängseln 

Annat som kan hända, är att tolvåriga sonen går förbi just när jag gör någon snygg övning i stil med "kissande hunden", stannar till, himlar med ögonen och skakar på huvudet... eller att sjuåriga dottern och någon kompis till henne skrattar åt mina försök till att bli vältränad. Man får inte vara för känslig när man tränar med barn i närheten!   

Vi slåss om att använda den där stora "studsbollen" och de kommer på helt egna övningar med den. Eller dansar med den. Eller börja sparka fotboll (sexåriga sonen) med den just när jag tänkte ha den till situps.

Ja, det är ofta en utmaning att få ihop träning med att ha massor av barn hemma. Men det går!