Det fungerar inte för mig att förbjuda mig själv att äta olika saker. Det fungerar inte heller att tvinga mig att äta på vissa tider eller att försöka laga avancerade maträtter varje dag. Det fungerar absolut inte att räkna kalorier eller på annat sätt mäta och väga och räkna och ha mig när det gäller mat. Att äta sådant jag inte tycker om är helt omöjligt.

Därför har jag hittills misslyckats med att ändra mina matvanor permanent. Varje gång jag åt något som jag inte "borde" ha ätit, kände jag mig så misslyckad att jag gav upp. Då kändes det som att allt var förstört. Jag har varit för hård mot mig själv, tänkt  "allt- eller inget". Förmodligen eftersom jag är just en allt-eller inget-person vad gäller nästan allt i livet...

Även när det gäller träning. Det har inte känts som någon idé att träna alls, när jag inte kunnat träna VARJE dag, stenhårt.

Allt eller ingenting.

Det har nog inte förstört för bara mig, utan för många.

Allt eller inget borde gå och gräva ner sig i en grop, tillsammans med Jante!

Socker. Socker!

Jag ÄLSKAR socker.

Sockeroholic. I över ett halvår levde jag på bara Kalaspuffar. Morgon, middag, kväll.

Jag blir beroende av sockriga saker. Ett tag var det alltså Kalaspuffar.

Det har också varit chokladpudding, rostat bröd med massor av marmelad och med O´Boy till.

Det har varit mycket. Mycket, mycket socker.

Som tonåring kunde jag trycka i mig tio rostade bröd med bara smör på morgnarna innan skolan. Ingen sade till mig att äta nyttigare.

Efter att jag fått fler än ett barn trillade jag dit på energidrycker. Först Red Bull, sedan Monster.

Jag har aldrig kunnat dricka kaffe, så när tröttheten blev för stor var det för lätt att börja använda dessa supersöta drycker istället. I många och långa perioder har jag druckit en stor Monster till frukost. Inget annat. Sedan ätit flingor till lunch.

När jag jobbade brukade jag köpa med en stor coca cola och en påse mandelkubbar på väg till jobbet, som jag tryckte i mig framför datorn. Till sist började jag blöda näsblod varje gång jag åt mandelkubbar. Det gör jag än idag!

När jag dricker alkohol, dricker jag självklart väldigt söta cider.

Stackars, stackars min kropp. Det är ett under att jag inte fått diabetes än!

Men inte undra på att jag varit så trött i så många år. Mitt blodsocker har ju åkt berg-och dalbana.

Under min uppväxt fick jag helt okej mat hemma. Väldigt enkel, men okej. Mamma hatade att laga mat. De generna har förts vidare till mig, jag kan absolut inte laga mat. Kanske med recept, men det blir aldrig riktigt gott.

(Barnens pappa älskar att laga mat,  lagar kvällsmat på vardagarna och all mat på ledig tid, och jag ger mina barn bra mat; frukost och mellanmål som är helt okej ur sundhetssynpunkt. Det är bara mig själv jag missköter...)

Hemma var det aldrig någon som sade till mig att ta en frukt, eller tvingade mig att äta frukt och grönsaker. Inte ens vatten behövde jag lära mig dricka. Det lärde jag mig själv, efter att jag fyllt 20. Det tog dock många år innan jag kunde dricka vatten utan att tycka att det smakade äckligt. Hemma drack jag saft om jag var törstig.

Trots dessa fruktansvärt dåliga mat- och dryckvanor har jag alltså ändå alltid varit smal. Det har inte synts på utsidan hur dåligt min kropp har mått på insidan. Tyvärr...

Men nu är det dags att ändra mina matvanor. Det är en utmaning. Minst sagt.